Det är onsdag. allt är super bra, på kvällen känner jag en lite lite smärta i halsen.

Torsdagen vaknar jag och känner mig helt matt i kroppen men tänker fan jag har ju dans. Måste träna till julavslutningen. Ställer mig vid bussen men känner en illamående känsla så jag bestämmer mig för att gå hem. Hemma lägger jag mig i sängen och somnar tror jag. Jag vet att smärtan i halsen är värre och jag har hög feber. Tar ipren och vilar ytterligare en gång. En timma senare vaknar jag av att Olivia ringer på hem telefon. Jag sätter mig upp sakta för jag har förmågan att svimma lätt när jag har feber. Kollar in i mina föräldrars rum men kom på att jag har telefonen där nere. tar det lugnt ner för trappan och känner att något får mig att inte  kunna andas. Efter två steg till i trappan får jag hugg under vänstra brösten, asså vid hjärtat. Jag svara och hör att det är olivia. Jag har sjukt ont och måste lägga mig ner i soffan. Hon höjer röst och säger ring dina föräldrar nu. Vi lägger på och jag ringer min mamma.Hon svara inte. Jag ringer Nicke och då har jag så ont att jag gråter. Huggen kom i intervaller och gör det svårt att behålla andningen. Han kommer hem och ringer sjukvårds upplysningen. De kopplar honom vidare till larm centralen och en kvart senare kommer ambulansen. De tog EKG test. och kolla hjärtat. allt såg bra ut, jag fick en sån här syre grej i näsan, vet inte vad de heter men tror ni förstår vad jag menar. i ambulansen fick jag också en morfin spruta men den hjälpte inte ett dugg den gjorde mig bara utmattad.

Sen kom jag in på barnavdelningen där jag fick återigen en morfin spruta. Denna gång hjälpte de inte mot smärta men de gjorde så att huggen kom längre ifrån varann om ni förstår?

Sen åkte vi upp till röntgen och kolla lungorna och revbenen.

Sen efter en stund somna jag men vakna då o då utav att de högg i bröstet. Men de blev bättre och bättre. och tillslut sov jag utan ett enda hugg. De beslutade att jag skulle få åka hem på permission och jag sov till och från hela den natten.